Den förlorade sonen
har återvänt

DiLeva: Jag är Du
* * * *

(Mega Records)

Jag har personligen träffat DiLeva en gång. Av en ren slump. På hans senaste platta "Jag är du" heter en låt "Allt är möjligt" och detta skulle väl kunna vara ett exempel på det. Vi (jag och en kompis) hade just klivit in i kårkällarens entré i syfte att dricka en och annan billig öl. Det är i princip det enda positiva med publokalen på Götabergsgatan - Att ölen är billig. Den här gången var vi dock med om något mer än en ordinär pubkväll.

Vi är på väg in, och på väg ut är DiLeva - Iklädd smoking!!! Vilken chock... Tomas hade tydligen tänkt överraska med att klä sig helt korrekt på releasepartyt för hans första engelskspråkiga platta "Naked Number One". Den ovanligt vanliga klädseln till trots, var han på sitt sedvanligt glada och generösa humör.

Förstummade och förbluffade som vi var, utbytte vi några korta fraser inklusive det sedvanliga fans möter idol-snacket "Jag har nästan alla dina skivor, och har sett dig live en himla massa gånger och jag måste bara säga att du är fantastisk...blah blah blah"

Nåväl DiLeva tog inte nämnvärt illa upp, utan frågade istället om vi ville ha varsin skiva. "Självklart" sa vi och fick varsin signerad "Naked Number One"-singel, innan hjälten tog sig ut till den väntande taxi-limousinen.

Det var ett underbart litet ögonblick. Jag har alltid tyckt att DiLeva står i en klass för sig bland svenska popartister. Han är en riktig popstjärna, med en helt egen mytologi och världsbild. Precis som de "riktiga" stjärnorna kunde ha under 70 och 80-talen. Som till exempel Bowies 70-tals alter ego "Ziggy Stardust". Och visst var det när jag upptäckte DiLeva, i slutet på 80-talet, som jag började intressera mig för David Bowies tidiga plattor. Utan Bowie ingen DiLeva.

Som textförfattare har DiLeva också åtminstone varit Sveriges bästa. För i och med "Naked Number One" inledde han en engelskspråkig period. Därmed förlorade vi en av de mest uttrycks- och fantasifulla användarna av det svenska språket. Jag sörjde länge och djupt. Sedan dök Bob Hund upp, och förlusten kändes inte riktigt lika tung längre.

Efter två plattor på engelska (den andra "Love Is The Heart" var ett riktigt bottennapp) har den förlorade sonen "Kungen av Kosmos" hittat hem. Vi kan äntligen uppleva Di Levas märkliga tankevärld på svenska igen, som vanligt fylld med rymdfärder, stjärnor, drömmar och kärlek. Den här gången har DiLeva kommit på den geniala idén att ge ut två versioner av "Jag är du", en svenskspråkig och en på engelska för länderna utanför Norden.

Det går ganska snabbt att konstatera att texterna inte är riktigt lika lysande som före Tomas anglosaxiska utflykt. Men visst finns det många finurliga vändningar som ingen annan textförfattare skulle kunna åstadkomma.

Musikaliskt då? Jo, "Jag är Du" är på sedvanligt DiLeva-vis en varierad platta. Om man skall betrakta DiLeva som en svensk David Bowie, vilket jag tycker är helt i sin ordning, så är det helt logiskt att också DiLeva flirtar med "drums'n'bass" och "jungle" . Och resultatet, "Vi är över allt" och "Allting är Möjligt" är ganska lyckade. Bland de bästa låtarna på plattan. Plattan har också en mer akustisk sida i "Lady i Det Gröna". Men överlag märks det att att DiLeva nu ligger på dansettiketten "Mega".

Den bästa texterna är förmodligen "Kungen av Kosmos", som låter som en hit?, och balladen "En storm skall ta oss hem". De är nästan i klass med hans klassiska texter på Rymdblomma. "Svarta Pärlan i London" är en kul liten utflykt bort från det sedvanliga "oändlig rymd och kärlek"-temat. Över detta spår vilar David Bowies ande så tydligt att man kan ta på sträcka ut handen och ta på den. Textraden "Säg, har du märkt att det är vänstertrafik i våran själ" är fullkomligt genial, och markerar var DiLeva alltid hart hört hemma politiskt. Resten av texten bubblar av inspiration och lekfullhet. Det skulle vara kul med fler låtar som inte följer DiLevas numera standardiserade textmall. Förr i tiden hade han mer variation på texternas tema.

"Regnbågsdiamant" är en ny "Solens Gåta", lätt dansat elegant pop med en trolsk melodi och en vacker mystikladdad text om obegränsad kärlek från rymden. Årets vackraste svenska singel?

Jag förstår inte riktigt andra recensenter som dömer ut den här plattan. Visst, den är ingen ny "Rymdblomma", men "Jag är du" är så mycket bättre än de engelska plattorna. Jag läste att "musiken lät märkligt daterad". Tja, fast å andra sidan var DiLeva som bäst i mitten och slutet av 80-talet. "Jag är du" är bitvis ett sneglande på soundet på "Vems skall jag tro på" och "Pussel". Och det känns som DiLeva har växlat in på rätt spår igen. Nästa svenska platta kan bli ett mästerverk. Jag tycker DiLevas återkomst är värd att fira med en fyra av fem möjliga. Men det är en bit kvar till de himmelska höjder han nådde med "Pussel", "Vem skall jag tro på" och "Rymdblomma".

KENT RANDAU