RECENSION Det bästa av Tomas DiLeva: För Sverige i rymden - Helena Fagertun - Maj '99

Sveriges märkligaste sångare har gett ut ett "Best of-album" efter att ha varit artist i större delen av sitt liv och samlat på sig flera så kallade "rymdhits". "För Sverige i rymden" heter Tomas DiLeva's nya platta, fyndigt javisst! Roligare än en massa andra skivor som alla heter något med millennium eller 2000. Låten är som jag nämnde tidigare en skiva med det allra bästa av Tomas Dileva. Här finns flest gamla låtar, från '87 till '97, och en nyskriven. DiLeva är en man det alltid finns något att säga om, han är ungefär som vädret,
om man inte har någonting att prata om kan man alltid prata om denna märkliga varelse. Många hatar honom och avskyr honom mest av alla, vilket jag tycker är helt fel. Han är en genomgod och snäll människa, om än ett mycket speciellt original så är han snäll mot alla människor.




- Jag gillar att bli kallad knarkare och bögjävel, har DiLeva sagt i en intervju. Medan andra artister på sina skivor tackar producenten, familjen som stöttar och pojk-/flickvännen tackar DiLeva på "För Sverige i rymden" alla människor, alla möten och världar. Hur kan man bara hata en sådan människa? Han älskar också djur (är något åt veganhållet) och färger: - Jag älskar alla färger, men vitt är som kosmos, sa han åt en tv-reporter som undrade varför hans klänning var vit. Klänning ja, denna människa, vidunder, mirakel eller rymdgubbe går inte klädd i "normala" kläder utan har jämt haft "fel" kläder vid fel tillfälle. Modigt och kul tycker jag! Smaklöst tycker många.

Men kan då han skriva och sjunga låtar? Ja, det råder det delade meningar om, det är mycket övernaturligt över vissa låtar, en del är bara skrattretande osv. Men funkar det att vara ett original som sjunger egna sånger för att få en hörvärd platta? I DiLevas fall är svaret ett enkeltydigt ja. Han är sig själv rakt igenom och lyckas få in den något halvtaskiga sången och lite discodunk tillsammans med musik och små väsningar. Jag sitter och småler för mig själv. Tidigare har jag bara nynnat med i några sånger av DiLeva och sett han på tv och intervjuer men inte har jag trott att hans skiva skulle bli så här bra. Den är verkligen förvånansvärt bra! Bland låtarna finns det jättebra, bra och mindre bra. Men ingen är ett riktigt bottennapp, vilket kanske inte är så konstigt när det är hans bästa låtar samlade. Eller vad säger ni om "Vi har bara varandra", "Vem ska jag tro på", "Naked number 1" och "Everyone is Jesus" på samma platta och däremellan vissa mindre kända men dock nästan lika bra låtar.

Den här plattan är underbar om man tycker att Tomas DiLeva är Jesus vilket han har visat genom att rida i Stockholm på en åsna men även om man, som jag, inte är något direkt stort fan är den absolut hörvärd. Men har ni ingenting till övers för Tomas DiLeva är det lika bra att inte ens kolla på skivan och varför i hela friden läser ni det här om ni hatar honom över allt annat? Ja, vem ska Tomas DiLeva tro på om alla kastar tomater och hånar honom? Vad skulle Sverige vara utan ett original, Jesus och rymdfigur i samma människa? Ingenting, och därför är poängen lite låg men eftersom inte alla uppskattar honom och jag inte vill få hatbrev från missnöjda skivköpare säger jag: Tomas DiLeva är den han alltid varit och om man inte uppskattar honom så behöver man faktiskt inte lyssna!

Denna artikel är hämtad från bleck.net