Med kärleken till Kåren

Text: Jessica Mann
Foto: Mikael Hörnqvist

Thomas Di Leva är en person som ”alla” vet vem det är. Alla verkar ha en mycket bestämd uppfattning om honom, bra eller dålig. Själv säger han sig enbart vara intresserad av att nå ut med sitt budskap, kärlek. När han spelar på Kåren är stämningen kärleksfull och Di Leva är i toppform. Trikårlåren hade turen att få en pratstund med Sveriges kärleksprofet innan konserten.

Sällan har jag varit så spänd och förväntansfull inför ett möte som inför det här. Tänk att få träffa Thomas Di Leva, sitta och prata öga mot öga med honom. En stressad vardagsmänniska och så han. Skulle jag göra bort mig? Tänk om jag sa fel, tänk om det blev fel. Tänk om han inte ville ge en intervju. På United Stage, dit jag blev hänvisad att ringa för att få tag på honom sade de att Di Leva inte ger så många intervjuer. Jag fick dock rådet att gå och fråga under soundcheck - om hans hjärta ville så skulle jag kanske få en intervju.

Inne på Kåren lägger jag märke till honom med en gång. Han har på sig en fotsid lilaaktig klänning och det lockiga håret står ostyrigt. Men det är inte därför han syns. Jag vet inte vad det är. Kanske det som kallas utstrålning? Jag går fram och presenterar mig och YES! Han går med på en intervju, efter soundcheck.

Kärleksprofet, popens Ingmar Bergman, the Elvis of New Age, nationalclown – kärt barn har många namn. Eller, är det folks fördomar som lyser igenom? Är han för annorlunda för att bli accepterad, eller är han accepterad? ”Kärleksprofeten som nästan blivit Svensson” löd en rubrik i Aftonbladet. Rubriken syftade på det faktum att Di Leva tagit körkort och köpt bil. Skribenten verkade besviken.

Under intervjun säger Thomas Di Leva att mediasamhället handlar om sex, makt och pengar, och att det enbart fungerar genom skvaller. Han håller medvetet en låg profil i media.

- Människan idag tror att kvantitet är lika med kvalitet, så är det inte. Att nå ut till ett par hjärtan är bättre än att försöka med många men inte nå fram. Media har ett tungt karma idag. De förstör många oskyldiga människors liv.

Vad är det då som driver Thomas Di Leva att fortsätta? Varför utsätta sig för denna granskning? Svaret är självklart - kärleken, kärleksbudskapet.
Kärleken måste sättas framför allt, kärlek är det som är viktigt, utan kärlek fungerar ingenting. Dessutom älskar han människor, säger han. Att träffa nya människor, själva mötet är viktigt. Därför är det lika roligt att spela i slott som i koja, allt har sin charm.

Överallt dit han åker vill människor träffa honom för att få andliga råd. Det ä mötet som är i fokus.
- Varje steg, andetag, ögonblick tar jag ställning för den kosmiska kärleken, för paradiset på jorden. Jag ställer hela min lekamen till förfogande.
- Man meste säga nåt till mänskligheten. Alla kan göra sitt, det finns möjlighet för alla att göra nåt för världen.

Men vad göra de? Spraya pälsaffärer är väl ingen bra ide?
- Det är det som är problemet med motaktioner. Vissa former av civil olydnad är bra och det är tur att vi kan genomföra dem här. I Sverige kan alla säga vad de tycker och tänker. Det är viktigt att motaktionerna inte har samma dåliga vibrationer som de negativa handlingarna. Man måste öva sig på positiva handlingar. I stället för att ha sönder saker får man isolera det dåliga genom att inte delta. Alternativ är den rätta vägen, gör inte illa någonting, skapa något nytt i stället.

Han fingrar på en ojämnhet i bordsskivan. Det lockiga håret ramar in ansiktet. Hans bruna ögon lyser av värme och de är glada och innerliga. Han verkar vara uppriktig och tar varje ord han säger på allvar, inte tu tal om den saken. Svaren är inte tillrättalagda, men genomtänkta trots att de kommer snabbt. Jag undrar om han gör nåt annat än är snäll och spelar och sjunger och skriver.

Vad gör du när du inte spelar musik?
- Jag gör allt och mer…

Utövar du någon sport?
- Du menar någon övning bara för kroppen och inte själen?
- Jag simmar och tränar vattenyoga.

Jodå, han håller sig i trim. Tydligen var detta inte den vanligaste frågan, människor är nog mest intresserade av Di Levas rymdblommor och hans kosmiska övningar.
Varje dag är en mirakelfilm enligt Thomas Di Leva, det gäller bara att se det. Man måste tänka fram sin situation och ta sina drömmar på allvar. Det beror på hur man vågar möta sig själv. Människan är född för att ge.

Kenny Starfighter som sedan några veckor går på TV, är Thomas Di Levas första serie. Han hade ”Sommarmorgon” ett år men då skrev han manus själv. Nu blev han tillfrågad om han kunde tänka sig att vara med i serien. Thomas Di Leva hade precis avslutat inspelningen av senaste skivan ”Jag är du” och hade en månads väntan tills intervjuer och skivans släpp. Det var ett bra sätt att fördriva väntan.

Är det någon skillnad på privatpersonen DiLeva och artisten DiLeva?
- Jag vet inte, vad tycker du? Många tror att de känner mig. Folk kommer fråga dig ”hur var han” och tro att du kan svara. Du skulle behöva gå ett par mil i mina skor för att känna mig.
Han skrattar till igen men det märks att han menar det.

Du tycker om att resa. Har du något favoritresmål som du återkommer till?
- Indien och USA.

Är det för att du kan vara anonym där?
- I Indien har mina skivor släppts, men i USA är jag okänd. Fast jag har en stark attraktionskraft på människorna så det dröjer aldrig länge innan man lägger märke till mig.

Intervjun är slut. Det är dags för Thomas Di Leva att åka till hotellet för att förbereda sig inför kvällens konsert. Jag frågar om han är nervös. Han frågar mig om han borde vara det? Sedan skrattar han och säger att han är aldrig nervös.

Ett par timmar senare är Kåren full av glada människor. Aldrig har Kåren känts så kärleksfull, aldrig har där varit så mycket hjärtan och blommor, aldrig så många leenden och pojkar i kjol. Aldrig har en man i lila klänning fått så många hjärtan att klappa.

Han är väntad och omtyckt, luften fylls av doften av rökelse.
- Välkommen! Välkommen till kärlekens revolution!
Han är ensam på scenen med sin gitarr. På ett bord med vit duk står en kandelaber med ljus och rökelsen och på bordet ligger frukt. Vattenkannan är så klart med.
Som låt nummer två spelar han ”Vem ska jag tro på” och jublet vet inga gränser.
- Leve Kosmos! Frukta inte! Frukta inte – ät frukt!
Di Leva kastar ut en banan och ett äpple till publiken. Mellan låtarna sprider han sitt budskap och de flesta verkar lyssna noga på vad han har att säga. I alla fall till en början.

Någon i publiken frågar personen bredvid om Di Leva är filosof, för det låter ju väldigt filosofiskt.
Nog är han filosof. Som sedan har han en bra förklaring på det mesta:
- Nu tror ni att det bara har gått en sträng, men så är det inte.
Medan han talar tar han loss den sönderspelade strängen från gitarren.
- Jag har hindrat en kosmisk olycka från att ske här i Luleå. Nu är den i min sträng. Den får ligga på golvet tills den har blivit snäll igen, för då har det vänts till kosmisk lycka.

Strängen med den kosmiska olyckan får ligga på scenen.
”Vi har bara varandra” är kvällens mest efterlängtade låt. Nästan varje gång det blir tyst sätter någon igång att sjunga den. När han mot slutet av konserten slutligen spelar den lyfter jublet taket på Kåren.
En ovanligt bra och rolig konsert tycker jag. Röjig och med ett fint budskap. En hel del kloka ord. Publiken på gång och Di Leva i högform. ”Vi har bara Di Leva, vi har bara Di Leva…”


http://www.ludd.luth.se/users/trik

Trik
Studenttidningen vid Luleå Tekniska Universitet


R